Anvisningar  
Om Topelius
 

Dramatik


I nothäftet finns en scen ur Kung Carls jagt, Finlands första opera.

Topelius engagerade sig för teatern i Finland som både debattör och kritiker, och som initiativtagare, teaterdirektionsmedlem och pjäsförfattare. Redan i tonåren intresserade han sig för teatern och för dramatiken som litterär genre. I Ephemerer, den handskrivna tidning som Topelius då skrev för sin vänkrets, experimenterade han med dialoger och små pjäser.

Nio av Topelius skådespel och libretton trycktes under hans livstid, men han skrev många fler, särskilt så kallade tillfällesskådespel, som skrevs för någon tillställning eller fest. Dessutom skrev han flera barnskådespel av olika slag som publicerades i serien Läsning för barn. Av de skådespel som aldrig trycktes finns de flesta bevarade i Helsingfors universitetsbiblioteks handskriftssamling. Ett sådant är t.ex. proverbet Ingen ros utan törne, med kupletter av Fredrik Berndtson, som uppfördes vid en »artistisk soirée» den 16 november 1852.

Topelius kallade sällan sina pjäser för skådespel, utan använde mera beskrivande benämningar som »en situation», »ett vinterstycke», »ett äventyr» eller »lustspel». Barnpjäserna, som behandlas under rubriken barnlitteratur, kallades ofta »lekar». En del av pjäserna samlades och gavs ut både 1861 och 1881 i Dramatiska dikter. Den för Topelius så angelägna och kära Nya Theatern brann ned 1863 och därmed avtog hans intresse för teatern, anses det. Efter 1864 skrev han endast ett par mindre betydelsefulla pjäser som beställningsverk.

Efter femtio år

Först på 1850-talet började Topelius skriva regelrätt dramatik för uppförande. Men många av hans talrika noveller och sagor som hade en dramatisk karaktär, som den populäre skådespelaren och teaterdirektören Pierre Deland påpekade då han bad Topelius dramatisera novellen »Gamla Baron på Rautakylä», som ingått i Helsingfors Tidningar 1849. På så vis tillkom Topelius första skådespel Efter femtio år, som hade premiär i mars 1851. Pjäsens prolog utspelar sig på Haga slott 1788 och själva handlingen i Finland på Rautakylä säteri vid Näsijärvi 1838. Det är en romantisk pjäs om rivalitet, brutna löften, förvecklingar och upprättelse, med bröderna Drakenhjelm och hushållerskan Lisette i centrum. Det är också en uppgörelse med vad Topelius uppfattade som 1700-talets och upplysningens ytlighet och lättsinnighet.

Första gången pjäsen uppfördes räckte den fyra och en halv timme och Topelius började genast skriva om den och förkortade den efter hand. När den trycktes senare samma år ströks bl.a. en epilog helt och hållet. Detta var vanligt för Topelius, han tog emot kritik, diskuterade, strök och bearbetade. Han såg det som en av sina viktigaste uppgifter att delta i skapandet av en nationell teaterkonst i Finland.

Regina von Emmeritz

Till Topelius kändaste skådespel hör den historiska pjäsen Regina von Emmeritz som skrevs 1852. Handlingen utspelar sig på slottet Emmeritz i Franken under trettioåriga kriget. Huvudpersonen, en ung furstinna som brinner för sin katolska tro, är en karaktär ur Fältskärns berättelser och pjäsen handlar om hennes dramatiska möte med ärkefienden och »hjältekonungen» Gustaf II Adolf. Uppeggad av sin biktfader, jesuitpatern Hieronymus (även han känd från Fältskärns berättelser), och sin amma Dorthe besluter den unga furstinnan sig för att mörda den svenske kungen som intagit hennes fars slott, men blir i stället förälskad i honom. I slutet av 1870-talet arbetade Topelius om pjäsen en del, eftersom han ville betona de religiösa frågorna framom Reginas inre kamp mellan hat och kärlek. Pjäsen blev en av de mest spelade på finska nationalteatern under 1800-talet.

Kung Carls jagt


Fredrik Pacius modellteater från 1840-talet tillhör numera Svenska litteratursällskapet i Finland och är en testamentarisk donation av dipl.ing. Martin Pacius (1911–1998). Den uppställda scenbilden visar slutscenen ur tredje akten av Kung Carls jagt. Fonden är en kopia av Magnus von Wrights oljemålning efter den autentiska scendekorationen vid premiären 1852. (Foto: Janne Rentola.)

Till Topelius dramatiska verk räknas också ett par libretton. Det mest kända är Kung Carls jagt, Finlands första opera, komponerad av Fredrik Pacius. Under 1800-talets första hälft hade opera endast spelats på amatörnivå i Helsingfors och staden besöktes sporadiskt av utländska operasällskap, som framförde epokens populäraste stycken. Tiden var således mogen för den första inhemska operan och Pacius, som var den ledande gestalten inom det finländska musiklivet, var inte sen att kontakta sin gode vän Topelius för att be honom om ett libretto till Kung Carls jagt. Komponisten och librettisten arbetade på verket i början av 1850-talet, och operan hade premiär den 24 mars 1852 i Helsingfors.
   
Topelius utgår i librettot från en jaktfärd som den unge Karl XI skall ha gjort på Åland 1671. Det dramatiska elementet består dels i några adelsmäns komplott mot kungen och hans förmyndarregering, dels i tjuvskytte. Jakten på storvilt, i det här fallet älg, var ett kungligt privilegium. När den unge Föglö-bon Jonathan fäller en älg mitt framför näsan på kungen och dennes förtrogne betraktas det närapå som ett högmålsbrott. Jonathans fästmö Leonora, som en gång tidigare har räddat den unge kungen från att drunkna, ingriper nu igen och avstyr komplotten mot kungen. Som gengåva ber hon kungen benåda Jonathan. De unga tu får varandra, kungen utdelar belöningar till de trogna ålänningarna och avreser sedan, till ackompanjemang av den kör som har blivit ett örhänge: »Och ila vi bort från Finlands strand ...».

Topelius förenar i librettot de två parallella spänningsmomenten med skir romantik – inte bara Jonathan utan också den unge kungen är svag för Leonora – och kontrasterar hovliv och folkliv. De körpartier, där han bygger upp en anakronistisk motsättning mellan svenskt och finskt, har däremot strukits i de senare versionerna av operan. Kvar finns en likaså anakronistisk och mycket topeliansk patriotism som betonar banden mellan dels folket och landet, dels folket och regenten. Dessa teman passade väl det strängt kontrollerade politiska klimatet åren 1850–1852, eftersom de på intet sätt var förknippade med de svensk-ryska krigen och allmänt taget var stycket lojalt och politiskt ofarligt. På det hela taget var Pacius ambitioner större än Topelius, vars libretto ibland har karaktären av sångspel. Pacius kommenterar i ett brev till Topelius att texten egentligen bara i den andra akten svingar sig upp till höjden av en riktig opera och att musiken här får en rogivande effekt. Första och tredje akten har mera karaktären av skådespel och här bromsar musiken handlingen i stället för att levandegöra den.

Pacius slipade på operan i decennier. Inför premiären i Stockholm i december 1856 skrev han två nya arior och ett körparti. På 1870-talet bearbetade Pacius orkestreringen, koncentrerade handlingen och gjorde ett par tillägg. Denna version hade premiär i Helsingfors 1875 och en sista, fjärde version som belv färdig 1879, uppfördes 1880. Operan innehöll många sådana element som fick den att kvarstå på repertoaren under en längre tid på 1800-talet. Men uppfattningarna om drama och musik förändrades, speciellt under 1880-talet och efter det uppfördes Kung Carls jagt främst i historiska sammanhang som t.ex. på Topelius 100-årsdag 1918. Då Finlands Nationalopera uppförde operan våren 2007 var det i versionen från 1879.

Sancta Maria

Det andra librettot, Sancta Maria, är ett oavslutat verk med en lång historia. Temat för Sancta Maria är Finlands kristnande och mötet mellan den finska forntiden och kristendomen. Detta tema behandlade han första gången i Sagan om jättarne och kung Autio (1847) och senare under 1840-talet i den episka dikten Jätteminnet i Norden. Topelius hade redan börjat planera dramatiseringen av Kung Autio, när den tysk-finske tonsättaren Conrad Greve 1850 bad honom om ett libretto. Topelius övergav nu tanken att huvudpersonen skulle vara jättarnas sista ättling, eftersom Greve påpekade att detta kunde bli svårt att framställa på scenen. Huvudperson blev i stället de hedniska finnarnas siste kung. Topelius hann skriva två olika versioner åt Greve innan denne dog i juli 1851, utan att ha skrivit något av musiken. I början av 1852 tog den svenske kompositören J.A. Josephson kontakt med Topelius och bad om att få tonsätta Sancta Maria. Även Pacius var vid samma tid intresserad av librettot, men övergav tanken denna gång. Efter mycken brevväxling och väntan skickade Topelius ett färdigt libretto åt Josephson 1853, men kompositören fann uppgiften övermäktig och övergav den.

 

Bibliografi över Topelius dramatik

 

Lästips

Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: 1400–1900, utg. Johan Wrede, Helsingfors/Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland/Atlantis 1999.
Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland, Stockholm: Wahlström & Widstrand 1949.
Valfrid Vasenius, Topelius om teatern i Finland 1842–1860, Helsingfors: Schildts 1916.
Valfrid Vasenius, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning. Femte delen, Helsingfors: Schildts 1927.